Vår plats på jorden

Stenålderns samfällighet är belägen i stadsdelen Gunnesbo i Lund. Storskalig bostads-bebyggelse påbörjades där 1981 och 1983/84 var husen i Stenåldern inflyttningsbara. Namnet Gunnesbo är hämtat från Gunnesbo gård, uppförd på 1850-talet, som ännu är bevarad som en aktivitetsplats för ungdomar, bl.a. med djurhållning i stallbyggnaderna. Gården (No 7) sägs ha namngivits 1913 av Nils Ohlsson, svärson till den tidigare ägaren Sven Gunnar Hansson (1829-1905), som i sin tur gift sig med en dotter på gården. Inte någonstans, från födsel till död, finns belägg för mellannamnet Gunnar, ändå står det på hans gravsten Sven G Hansson. Han var son till Hans Gunnarsson på Vinstorp, Lomma och möjligen ska namnet tolkas som Sven Gunnarsson Hansson – ett inte alldeles ovanlig sätt på den tiden att använda dubbla efternamn. Bouppteckningen efter Sven vittnar om att gården har tradition av omfattande djurhållning – där upptas 24 kor, 2 tjurar, 11 kvigor, 2 kalvar, 8 arbetshästar, 6 unghästar, 2 får, 1 sugga, 4 gödsvin, 7 ungsvin och 80 höns.

Gunnesbo, som 1970 föreslogs som områdesnamn, utgör en del av den gamla Norra Nöbbelövs socken. En annan del upptas av den något äldre stadsdelen Nöbbelöv (började byggas 1975) som ligger öster om järnvägen, på samma sida som Norra Nöbbelövs kyrka. En tredje del av socknen är idag företagsområde och en fjärde del, som sträcker sig västnordväst om Gunnesbo bort mot Fjelie, har ännu kvar den lantliga prägel som tills ganska nyligen präglade hela socknen. Namngivningen av kvarter och gator har i Nöbbelöv anknytning till jakt, i Gunnesbo till forntid/arkeologi och i företagsområdet till jordbruk. Ett avvikande gatunamn är Rudeboksvägen som fått sitt namn från Rudelius och Bokelund vilka var med om att starta Alfa Laval, som har anläggningar vid vägen. Företaget ville göra en stor satsning härute men nekades byggnadstillstånd av Statens Planverk som ville värna den goda åkermarken. Alfa Laval planerade då för att i stället välja USA varpå regeringen Fälldin beslöt att upphäva planverkets avslag. Kommunen hade planerat att börja utvidgningen av staden samtidigt i Nöbbelöv och Gunnesbo, men den här saken fördröjde Gunnesbo något.

Om Norra Nöbbelöv

Nöbbelöv är inte ett äkta ortsnamn med ändelsen löv (lev, med betydelsen arvegods). I början av 1300-talet skrevs namnet Nyböle med betydelsen nybygge. Gravhögar, bl.a. Räfs hög (även omnämnd som Bålshög) vid Nöbbelövs boställe, och byggandet av en stenkyrka i romansk stil under 1100-talet vittnar dock om att området varit bebott under långa tider. Under 1800-talet tillkom preciseringen Norra för att, när folkets rörlighet blev större, särskilja orten från flera andra Nöbbelöv i Skåne. Nöbbelöv var trots sina goda jordar en ganska liten och obetydlig socken och därför annexförsamling till Sankt Peters Kloster vars sockenkyrka, Klosterkyrkan, låg tätt intill Lunds stad. Socknarna betjänades av samma präst, så det är inte svårt att förstå att någon prästgård aldrig uppfördes i Nöbbelöv. Kyrkan var utan både absid och egentligt torn. Kyrkoherde Cavallin bedömde den, i slutet av 1800-talet, som ”liten, oprydlig och ruskig”. Den hade 120 sittplatser medan församlingen räknade 304 innevånare, varav 205 var nattvardsgäster. Medeltidskyrkan revs 1899 och den nya tegelkyrkan i nygotisk stil (”Eslövsgotik”) bär årtalet 1901. Den ritades av Lindwall & Boklund i Malmö, vilka var inspirerade av denna stil som då var på modet. Inventarier från den gamla kyrkan som återfinns i den nya är en malmklocka, dopfunten och en ljuskrona. Originalet av ett träsnideri av Jungfru Maria med Jesusbarnet förvaras nu på Historiska museet i Lund. På kyrkogården kan en gång i tiden praktfulla, men nu nötta, gravhällar som kanske tidigare fanns inne i medeltidskyrkan beskådas. Även en ny skola byggdes, delvis med återanvändning av stenar från den gamla kyrkan, som den under det oväntat svåra rivningsarbetet motvilligt släppte ifrån sig. Skolan var i bruk till 1959, varefter barnen fick gå i Vallkärra skola. Den tidigare skolan i kyrkbyn blev församlingshem. I Nöbbelöv byggdes Hubertusskolan. I Gunnesbo uppfördes redan i mitten av 1980-talet en småskola, för att ta hand om de många barnen i området. En skola, granne med Stenåldern, för större barn stod klar 1994.

Norra Nöbbelöv var en egen kommun 1863-1951. Vid kommunreformen 1952 slogs den samman med Håstad, Igelösa och Odarslöv, Stångby, Vallkärra och Västra Hoby kommuner till Torns kommun. Denna bestod endast en kortare tid innan den införlivades med Lund från 1967. Systersocknen S:t Peters Kloster hade redan 1913 införlivats med Lund. När Norra Nöbbelöv införlivades med Lund var befolkningstalet i nedåtgående. Det ändrades snart då den växande staden krävde utrymme för byggnation så att tidigare oanade folkmassor kom att bebo bygden.

Gårdarna i socknen var ursprungligen samlade i en by kring kyrkan. Storskifte genomfördes 1772-74. Enskifte påbörjades 1816 och avslutades 1828. Det var en vittomfattande förändring som innebar att vissa gårdar skulle rivas och nybyggas eller delvis återuppföras på andra platser inom socknen, en process som rörde upp heta känslor och som tog tid att genomföra. I kyrkbyn blev 4 av 12 gårdar kvar. Vid laga skiftet 1848-49 tunnades byn ut ytterligare – idag återstår 2 gårdar. Bland de gårdar som flyttades ut vid enskiftet var No 7, som anlades på en höjd ovanför Nöbbelövs mosse, och militärens lönegård, Nöbbelövs boställe (No 6), som byggdes upp på socknens högst belägna punkt, intill Räfs hög. På Bostället bodde ortens socialt högst ansedda; någon adelsgård, prästgård eller bemärkt sätesgård fanns inte. Den nuvarande manbyggnaden byggdes 1851, ombyggd 1924 och senare omändrad. De gedigna och stora ekonomibyggnaderna revs strax efter mitten på 1980-talet för att ge plats åt daghem och skola. Samtidigt revs flera hus, utmed den dubbelsidiga päronallén norrut (idag återstår endast den ena trädraden), som varit bostad för anställda på gården. De som först flyttade in i Stenåldern kunde en kort tid ta del av denna miljö. Nu är Bostället en oas för ungdomar och den ärevördiga gravhögen blickar ner mot sentida ättlingar som spelar boll på en sandplan.

Åkerbruket utgjorde socknens enda näring. Någon skog har inte funnits på långliga tider, så ved fanns inte att tillgå – däremot fanns torv för husbehovseldning nere vid mossen. En beskrivning 1864 anger: ”En liten rännil, hvilken dock sommartiden uttorkar, är det enda rinnande vatten socknen eger. Fordomsdags har här funnits en insjö, 600 alnar i omkrets, benämnd Barnehöl, och för ett par mansåldrar tillbaka var der ännu god tillgång på vatten…”. Den där, ännu existerande, rännilen utgjorde gräns mot Vallkärra socken. Som fornlämningar omtalas en runsten (numera på Kulturen) på No 3, vid ”Fjelie rågång”, samt 4 ättehögar: Räfshögen i söder, Ingeborgshögen i sydväst, Tornhögen i nordväst och Passlehögen (Laxmanshögen ). Endast Räfshögen är idag klart synlig. Till denna hög och Ingeborgshögen finns sagor, vars trovärdighet kan ifrågasättas, nedtecknade.

Nöbbelöv satte ett visst avtryck i historien till följd av den svensk-danska kampen om herraväldet över Skåne på 1600-talet. Nöbbelöv hade, liksom många orter i Skåne, känningar av dessa stridigheter, men hamnade först den 4/12 1676 riktigt i hetluften i samband med slaget vid Lund. Stridshärar drog fram från Kävlingeån ner över Stångby, Vallkärra, Nöbbelöv (Nibble på militära kartor), Oscarshem och bort mot nuvarande S:t Hans backar. Drabbningar mellan enheter från de båda härarna ägde rum kl. 10 strax öster om Nöbbelöv, kl. 15 sydväst om Nöbbelöv och slutstriden stod cirka 100 meter öster om en linje mellan kyrkorna i Vallkärra och Nöbbelöv. Danskarnas oorganiserade flykt gav utrymme för en besinningslös slakt, som gjorde slaget osedvanligt blodigt. Vid grävningar 1995 påträffades den sydliga delen av en massgrav (som traktens bönder fått ombesörja – först i januari 1677 på grund av den stränga kölden) nära kyrkan och en minnesplakett sattes upp.

Moderna tider satte sina spår då Lund-Kävlinge järnväg 1886 drogs fram något hundratal meter väster om kyrkan. Vallkärra fick ett stationshus en bra bit från kyrkbyn medan Nöbbelöv begåvades med en hållplats som nedlades före 1960. År 1986 invigdes så Gunnesbo station som skulle betjäna de nyetablerade bostadsområdena. En uppslitande debatt rasade i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet om etablering av ett dubbelspår. Områdets tillgång till järnväg var i fara då kritikerna ville låta trafiken gå ut ur Lund via södra stambanan för att först därefter länkas av mot Kävlinge. Inte oväntat vann Banverket striden och sensommaren 2005 kunde en dubbelspårig Gunnesbo station invigas. Redan från början av Gunnesbos utbyggnad drogs busslinje 4 dit ut. Namnet på en hållplats, Gunnesbo centrum, vittnar om att det från början fanns en icke obetydlig livsmedelsbutik, när ICA Jägaren vid stadens högsta bostadshus på Nöbbelöv var närmsta mataffär. Efter stor vånda bland stadens styrande tilläts till slut matförsäljning på Mobilia. Där tävlade ICA Kvantum och AG Favör, senare City Gross om kunderna. Kräftgången för Gunnesbo centrum var då oundviklig. När sedan även Coop och Systembolaget etablerade sig på Mobilia-området blev en minimal närbutik kombinerad med pizzabageri enda räddningen för fortsatt service på Gunnesbo.

I mitten av 1990-talet återställdes den mestadels utdikade Nöbbelövs mosse till öppen vattenyta och översvämningsmark, för att tjäna som ett ströv- och rekreationsområde. Ännu en vinst var att man därmed reducerade jordbrukets näringsutsläpp i Öresund. Mossen är en stor grop som ligger 5-10 meter lägre än den omgivande åkermarken. Ett stenkast öster om järnvägen matar en artesisk källa makligt ut sitt vatten ur ett föga romantiskt, slemmigt algbevuxet järnrör året runt. Vattnet lockar inte till att drickas, men väl till att svalka sig med en svettig sommardag. En myntskatt, i huvudsak med mynt från 1200-talet, hittades 2008 av en nioårig pojke och hans farfar i åkern strax norr om kyrkan. Fyndet som är Skånes största myntskatt kan nu beskådas på Historiska museet i Lund.

Kuriosa – människor i äldre tiders Norra Nöbbelöv

Vad var det då för slags människor som bodde i Nöbbelöv före den moderna bebyggelsens tillkomst? Ja, de var nog som folk är mest och skötte väl mer eller mindre idogt sina sysslor. Vid en biskopsvisitation 1815 hos kyrkoherde Karl Peter Hagberg i S:t Peters Kloster och Norra Nöbbelövs församlingar angavs ”att folket i Nöbbelöv ´lever anständigt´ medan dryckenskapen var mera gängse i Kloster, där moraliteten också var sämre.” Få personer som levt och verkat i Nöbbelöv har avsatt några bestående avtryck i historien. Kuriosabetonade berättelser om personer med viss anknytning till Norra Nöbbelöv (härefter betecknat N för enkelhetens skull) kan relateras.

Nobelius
Nöbbelöv har inspirerat till ett efternamn som så småningom skickade tentakler in i äldre tiders ”kändisvärld”. Lauritz Jensen föddes 1612 som dansk och dog 1670 som svenske Lars Jönsson på gården No 1. En son, Anders Larsson (1643-1716), som tog över gården kunde både läsa och skriva. Anders var gift tre gånger och hade 16 barn. Sonen Lars (1673-1758), med första hustrun Elna, kunde läsa i bok redan vid 10 års ålder och blev 1685 skrivare hos kronouppbördsman Jönsson i Torna härad och 1689 hos Kruse, kyrkoinspektor i Skåne. Lars intogs i Lunds skola 1691, blev student 1694 och utbildade sig vidare i Malmö. Han kallades 1708 av överste Knorring till bataljonspredikant men undanbad sig detta då han hade hustru, barn och en gammal svärmor att försörja. År 1710 utnämndes han att tillträda som präst i Västra Tommarp och Skegrie och 1711 fick han fullmakt undertecknad av Karl XII i Bender. Lars verkade under namnet Lars Andersson Nobelius. En son, Gunnar Nobelius, efterträdde fadern som kyrkoherde. Ett av Gunnars barn var Enoch Nobelius (1746-1807). Enoch studerade teologi, men blev kanslist på krigsfiskalskontoret i Stockholm, 1781 vice krigsfiskal och sedan vice auditör. I Stockholm arbetade han tillsammans med Carl Michael Bellman och ansågs som en av hans allra intimaste vänner. Dock satte han 1788 Bellman i konkurs och i häkte, tills vännerna lyckades lösa ut honom, för en fordran på 108 riksdaler. Detta förmodas ha varit en följd av Enochs försmådda kärlek till Bellmans hustru. Till en av sina söner skrev Bellman en varnande text ”/Akta dig för Satans garn/och för listen af Nobelius”.

de la Rose (Larose) / Edelberg
Lunds främste köpman under 1730- och 40-talen var Lorens de la Rose, vanligen kallad Larose. Han föddes 1694 i Malmö som son till Leonard, perukmakare och specerihandlare samt traktör under Karl XII krig i Polen, och Maria Haberegger (dotter till Vitus Haberegger, akademiboktryckare i Lund). Leonard har fått en gata i Malmö uppkallad efter sig, under det förvanskade namnet Larochegatan. Lorens fick 1723 burskap i Lund och ägde köpmans-gården i södra hörnet av Lilla Fiskaregatan och Stortorget. Tidvis bodde han dock i N där han ägde en bondgård, N 7:14, som han fått med hustrun Marna Nilsdotter (f. 1701), dotter till bonden, borgaren och handelsmannen Nils Månsson (f. 1674 i Flackarp). Lorens ägde även hemmanet N 12 och var kyrkvärd i socknen. Han var en tid Lunds störste skattebetalare. På gamla dagar gick det utför med Lorens. Svärsönerna ansåg att han misskötte sin förmögenhet och ville sätta honom under förmyndare. När Lorens dog 1762 i N hade handelsrörelsen sedan några år övertagits av svärsonen Ernst Martini. Lorens begravdes på den nu försvunna Krafts kyrkogård i Lund. På Norra kyrkogården i Lund finns en gravsten över Lorens dotter Anna de la Rose, ´född i Nöbbelöf af Torna härad´, den 9.6.1742 och död i Lund den 4.1.1832 ´sörjd af fyra efterlefvande barn samt sex barnabarn´. Hon levde i många år i Lund som gamla änkefrun. Hon hade 1778 gift sig med handlanden Carl Johan Edelberg (1747-1787). En son, Lorentz Leonhardt (1781-1837), fick en son Olof Edelberg (1819-1878) som var handlande i Lund. Han ägde en av stadens mer betydelsefulla handelsgårdar, Lorens gamla gård vid Stortorget. Den fick 1872 ge vika för ett nytt affärshus med Lunds första konsekvent utformade butiksfasad, Gleerupshuset.

Olika kvartermästare har bott på Bostället under kortare eller längre tid:
Liljevalch/Lilliewalck, m.fl. stavningar
Släktens rötter finns i Småland med bl.a. Måns Persson som levde i skiftet 1500-1600-tal och Måns Mattson Liljevalk, troligen född 1636. Under 1600-talet fanns släktens förtroendemän, militärer och borgare i Eksjö, mellan 1668 och 1840 bodde dess akademiker i Skåne och i början av 1800-talet spreds den affärsdrivande grenen till Stockholm och Gotland. Detta välkända namn har viss anknytning till N. I kyrkböckerna för N figurerar i samband med ett flertal dop 1690-1700 en corporal Christian Månsson Lilliewalch (sonsons son till ovan nämnde Måns Persson). Christian bodde 1694-1700 i N, som kvartermästare på Nöbbelövs boställe. Åtminstone 4 av hans barn föddes i N. Det barn som leder till den mest intressanta utvecklingen är Måns (senare Magnus) Liljewalch (1692-1738) som blev kvartermästare i N. En son Olaus (1734-1798) var handlande i Lund och gift 1761 med Elisabet de la Rose (1736-1794). De hade sönerna Severin Magnus (1763-1835) handlande i Lund; Samuel (1767-1827) handlande i Lund; Carl Fredrik (1770-1844) professor; Olof Theodor (1771-1815) justitieråd.

Carl Fredrik L. var professor i obstetrik i Lund. Han blev lasarettsmedicus 1791 och vistades i Köpenhamn i mer än 2 år för studier i obstetrik. År 1800 planerade han för en ny utlandsresa med kort uppehåll i Köpenhamn. På grund av den militära konflikten med England 1801 stannade Carl kvar och blev volontär vid Fredriks Hospital innan han fortsatte till Paris. Han blev 1820 prefekt för Barnförlossningshuset och för det nya barnbördshuset vid Paradisgatan som togs i bruk 1823. Han var den som i Lund lade grunden för klinisk undervisning i obstetrik. Gift med biskopsdottern Margareta Ulrika Munck af Rosenschöld (1778-1859). En son, Peter Olof Liljewalch (1807-1877), blev livmedikus för kungen och änkedrottningen.

Samuel L. hade två söner, Olof (f. 1795 i Lund) och Carl Fredrik (f. 1796 i Lund), vars spännande levnadshistorier relateras nedan.
Olof praktiserade på ett handelskontor i Stockholm och reste 1818 till Chile. Där var han anställd hos ett engelskt affärshus, med uppdrag att fungera som auktionist. En kraftig storm drev upp 22 fartyg med dyrbar last på stranden. Såväl vrak som last såldes på auktion och inbringade 5 miljoner pesos. Olof fick 5% i kommission. Han köpte en stor lantegendom och anlade en mjölkvarn. Den ödelades av en jordbävning men återuppbyggdes dubbelt så stor. Han blev traktens största leverantör av mjöl och var dessutom skeppsmäklare. Han förlorade större delen av sin förmögenhet 1862 och dog i Valparaiso samma år. Olof var gift med Mary Ann Delano, dotter till Paul Delano (f. 1775 i USA, d. 1842 i Chile). Paul var sjöofficer och delaktig i Chiles frigörelse från Spanien i så hög grad att han blev en betydande person inom den chilenska flottan. President Franklin Delano Roosevelt i USA var besläktad med Paul.

Carl flyttade 16 år gammal till Stockholm där han anställdes som kontorist hos den största specerivarugrossisten. Blott 17 år gammal sändes han till S:t Petersburg för att driva in en skuld. Han fängslades men frigavs och fick audiens hos tsar Alexander. Åter i Stockholm etablerade han en egen grossiströrelse, ångsåg och träförädlingsfabrik. Fanér exporterades till England och USA och som returlaster kom stenkol, allt på egna fartyg. Carl hämtade intryck från England, vilket tilldrog sig kronprins Oscars intresse. Carl blev rådgivare till kung Karl XIV. Carl tog över spannmålsstödet till Norrland som led av flera års missväxt. I utbyte beviljades han att exploatera skogen däruppe. Han köpte 1834 sågverk, byggde fabriker för träförädling samt skeppade trävaror till Asien och Australien och blev kallad för ”Norrlands välgörare”. Kung Oscar I utsåg honom till delegat att sluta ett handelstraktat med Kina. Carls skonertskepp ”Mary Ann” företog 1839-41 den första svenska världsomseglingen. Skeppets befälhavare på resan var sjökapten Nils Werngren (1815-1897) vars gravsten kan ses på Malmö gamla kyrkogård. Ett par år senare anlöpte Carls fartyg ”Bull”, också det på en världsomsegling, Valparaiso i Chile. Carl engagerade sig även i ett stort projekt som syftade till att dika ut många av Gotlands myrar. Han var gift med Margareta Catharina de la Rose. En dotter, Nina Helena (f. 1835 i Stockholm, d. 1892 i Skottland), var gift med grosshandlare Patrick Graham (f. 1840 i Storbritanien, d. 1912) som ~1856 flyttade till Gotland. Deras son Peter Samuel (Sam) (f. 1868 på Grahamston, Gotland, d. 1940 i Stockholm), var ingenjör och industriman. Han studerade i USA, England, Tyskland och Frankrike och inträdde 1890 i firman Graham Brothers som grundats 1860 i Visby av fadern och en farbror. Ursprungligen importerades maskiner för industri och lantbruk. Man övergick alltmer till import av hissar och senare till egen tillverkning och då Sam började i firman från hydrauliska till elektriska hissar. Firman specialiserade sig på den nya hisstypen och Sverige blev ett föregångsland på elhissar, med stor export till Skandinavien, Tyskland, Schweiz, Ryssland och Polen. Sam var ensam ägare till firman 1899-1908 då en medarbetare blev delägare. Firman ombildades 1917 till aktiebolag och köptes 1930 av Aseakoncernen och fick namnet Hiss AB Asea Graham. Sönerna Thomas Decimus (1840-1904) och Eduard Olof (1833-1915) bildade 1870 bärgnings- och dykeribolaget Neptun, som 1940 uppgick i Broströmkoncernen och som bärgade regalskeppet Vasa; affärsidén var att betalning utgick endast om uppdraget lyckades. Neptun verkade internationellt med uppdrag i t.ex. Konstantinopel, Kap Finisterre, Kanarieöarna, Röda havet och Engelska kanalen. En förteckning upptar 3 pansarskepp, 1 torpedbåt, 332 större ångare, 106 kust- och passagerarångare, 407 segelfartyg, 4 mudderverk, 1 fyrskepp och 856 diverse laster, riggar m.m. – i allt 1768 lyckade företag till ett värde av 115.183.000 kronor. Deras bror Carl Fredrik efterlämnade tillgångar som vid början av 2000-talet motsvarade 250 miljoner. Ett överskott, motsvarande 62 miljoner, efter arvsskiftet användes för uppförandet av Liljevalchs konsthall som blev en betydelsefull konstinrättning.

Kleen
På Bostället har det suttit ett par medlemmar av släkten Kleen. Anders Kleen (1758-1809) började som volontär vid norra skånska kavalleriregementet, deltog i finska kriget 1788-90 då han under tjänst på fregatten Ömheten sårades och tillfångatogs 1790 vid Viborgska gatloppet, men kom hem redan samma år. Han blev kvartersmästare 1786 och tog avsked 1802. En son Johan Berndt Kleen (f. 1784 i N, d. 1834) blev också kvartermästare i N. Han fick åtminstone 6 barn i N. Vid barnens dop anges olika personer med efternamnen Kleen, Weibull, Piculell, Böös, Berg och Pramberg. Ett märkligt undantag från detta är då dottern Anna Laurentia föddes. Hon bars av Erik Larssons hustru Karna Jönsdotter. Därefter räknas rusthållarna och åborna i N upp, i stort sett alla lantbrukare i socknen. En annan av Anders söner, Johan (f. 1800 i N, i dopboken kallad Jöns), gjorde karriär inom krigsväsendet vid ingenjörskåren. Han var en tid adjutant hos Oscar II och adlades 1859 som af Kleen.

Ericsson
Trots att Bostället fortsatt ägdes av Kronan (Kungliga Domänstyrelsen) förlorade gården under 1800-talets första hälft sin roll som militärt löneboställe och arrenderades ut som en vanlig lantbruksegendom. Det var en stor arbetsgivare med ett stort antal drängar, pigor, lantarbetare och statare angivna i kyrkböckerna. Bostället har även i mer modern tid hyst i samhället framträdande personligheter. En av dessa var Anders Ericsson (f. 1875 i Nevishög, d. 1949) Han blev faderlös vid 5 års ålder och flyttade 7 år gammal med sin mor till Fjelie där han växte upp med styvfar och halvsyskon. Han genomgick Hvilans folkhögskola och lantmannaskola 1893-96 och blev 1900 arrendator av Bostället. Han hade rötter i socknen i och med att farfadern var född och uppvuxen på N 9. Anders hade ett flertal lokala och regionala förtroendeuppdrag, bl.a. som ordförande i Torna kommun och vice ordförande i landstinget. Han var också engagerad inom Avelsföreningen för den varmblodiga travhästen och Svenska ardennerföreningen. Hans hästintresse avspeglas på den ekonomiska kartan från 1967 där en ”träningstravbana” finns utmärkt söder om Boställets ekonomibyggnader, i grova drag delvis där i dag Gunnesboparken är belägen, dvs lekplatsen och bollplanen väster om Stenålderns gård 4.

Hedlund
Nöbbelövs store son i konstnärsvärlden är skräddarsonen Alfred Hedlund (f. 1884 i N, d. 1930 i N). Alfred blev vid 14 års ålder målargesäll i Lund och bevistade samtidigt kvällskurser vid tekniska skolan. Från 1908 var han bosatt i Stockholm som elev vid Konstakademin, varifrån han företog resor till Frankrike och Italien. Från 1923 bodde han åter i föräldrahemmet i N med försörjningsplikt mot föräldrar och en sjuklig syster. Han var impressionist och valde ofta motiv från hembygden. Altartavlan i Håstads kyrka ”Jesus i Getsemane” från 1930 påbörjades av konstnären Justus Lundegård som dog innan den var färdig. Den färdigställdes av hans hustru och Alfred Hedlund.

– nerskrivet av Nils Mandahl

Då Gunnesbo byggdes fanns planerat en bilväg som skulle förbinda Gunnesbo med Nöbbelöv. Den blev dock kraftigt fördröjd så man var länge tvungen att nyttja Norra Ringen för att billedes ta sig mellan bostadsområdena. På denna bild visas Nöbbelövsvägen som tillkom, om jag minns rätt, i samband med tillkomsten av järnvägens dubbelspår

Så här såg området ut innan Nöbbelövsvägen drogs fram, obebyggd men med vild grönska.

Den ena av de kvarvarande gårdarna i kyrkbyn – nutida bild

Den andra av de kvarvarande gårdarna i kyrkbyn – nutida bild

Den tidigare skolan (byggd samtidigt med nuvarande kyrka), nu församlingsgård – nutida bild

Kyrkan – nutida bild

Vägtråget för Nöbbelövs bygata under järnvägen. Det tillkom då dubbelspåret byggdes, efter intensiv debatt om huruvida grundvattnet skulle dräneras katastrofalt. Tidigare fanns här en plankorsning

Översvämning av Nöbbelövs mosse en regnig sommarperiod i början av 2000-talet. Det ledde tankarna till den forna sjön Barnehöl. De betande korna isolerades för en tid till en höglänt kulle och foder fick köras ut till dem med traktor

Profilrelief av Anders Ericsson. Den pryder hans gravsten på kyrkogården

Profilrelief av Alfred Hedlund. Den pryder hans gravsten på kyrkogården

Fotografiska bilder av Nöbbelövs gamla medeltida kyrka finns. Jag är dock osäker på copyright- bestämmelser, så för säkerhets skull visas här en skiss av Majken Mandahl utförd efter den fotografiska förlagan.

Utsnitt ur en äldre karta som visar läget av träningstravbanan vid Nöbbelövs boställe.

En av de bäst bevarade gravstenshällarna på kyrkogården.

Gunnesbogården No 7 – 4H-gården. Nutida bild.

Minnesplaketten över slaget vid Lund vid kyrkan.

Gravsten som minner om Sven G Hansson som indirekt har gett upphov till namnet Gunnesbo.

Detalj av texten på ovan nämnda gravsten.

Manbyggnaden på Nöbbelövs boställe – nutida bild.

Hus som varit bostad för anställda vid Nöbbelövs boställe, bild tagen 1984.

Stallbyggnad Nöbbelövs boställe, bild tagen 1984.

Markberedning för bebyggelse av Stenåldern, gård 4. Till vänster skymtar gaveln på en ekonomibyggnad till Nöbbelövs boställe. I bakgrunden syns två hus som varit bostad för anställda vid gården. Bild 1983.

Vy norrut från de västliga husen på gård 4 under uppförande. I vänsterkanten kan man få en viss uppfattning om dimensionerna av ekonomibyggnaderna till Nöbbelövs boställe. Bild 1983.

Hus under uppförande vid gård 4. Bild 1983.

Gårdsfest 1984 på gård 4, troligen efter utrullning av färdiga gräsmattor som beställts gemensamt.

Vy över uppförandet av Stenåldern in mot staden. Bild 1983.

I början av Stenålderns existens utgavs ett informativt medlemsblad. Det fanns mycket som behövde klargöras som stöd för de mestadels oerfarna husägarna.

Omslaget till det prospekt som byggfirman Kullenberg utgav med information om området och skisser av de olika hustyperna.

Bild av röret som släpper ut källvattnet öster om mossen. Nutida bild.